Allmänt

,

Hon/han/hen

28 november 2020

Okej, det är dags för mig att blogga om pronomen. Inte om pronomen i allmänhet utan mina tankar kring vad folk kallar mig, och att det inte alltid behöver betyda att jag definierar mig med det.

De som känner mig vet att jag inte bryr mig. Säg vad du vill så länge jag vet om att du respekterar mig. Men jag märker att många blir osäkra och det är just den osäkerheten som blir jobbig. När folk stannar upp i en mening eller ursäktar sig efteråt. Jag vet att det är av respekt och att de själva vet om att de sa “fel”. Men det är då min könsidentitet blir en del av samtalet, fast att det inte ens tas upp. Och det är det jag inte vill.

Så nu kommer jag ändra strategi. Jag kommer ge riktlinjer.

Jag är ickebinär för att jag varken känner mig som en kille eller tjej. Men jag vet att det är svårt att ta på. Jag vet också att det är svårt att säga hen för en gör det så sällan. Jag vet också att ingen främling kommer se på mig och tänka att jag är just ickebinär. Jag sätts i antingen facket pojke eller flata. Det här är en anledning till varför jag är okej med att det blir hon/han/hen. För jag vet att vi behöver lite mer tid.

Men som jag nämnt tidigare är jag transmaskulin. Jag identifierar mig 0% som kvinna. Det som är kvinnligt med min kropp jobbar jag på att eliminera. Så om jag ska vara ärlig mot mig själv, och börja bli tydlig utåt med vad jag faktiskt vill, så stryker vi hon från meningar som handlar om mig. När jag dessutom får mörkare röst och ett mer maskulint utseende kommer det pronomenet att krocka med vad en ser och hör, därför gör det mig mer och mer obekväm i takt med att förändringarna börjar märkas. Det kan jämföras med hur jag tyckte det var jobbigt förr att presentera mig som Johanna, för då könade jag mig själv och reaktioner/rättningar kom direkt därefter och skapade en pinsam situation.

När folk säger han till mig så reagerar jag inte alls. Egentligen blir jag mer glad för det betyder att jag är påväg åt rätt håll. Ibland brukar jag också tänka på vidare jag är man eller inte, att jag gör som vissa lesbiska och kallar sig för bisexuell först för att ta steget hela vägen är för stort. Men det har jag inget svar på. Eller så har jag ett någorlunda men hej det behövs nog en roman för att beskriva de tankarna. Men om jag ska försöka sammanfatta dom:

Att identifiera sig som ickebinär betyder inte att en alltid känner sig inget av de binära könen. Utan en kan flyttas runt på skalan lite. Jag står oftast i mitten. Ibland kan jag röra mig närmare “man” men aldrig närmare “kvinna“. Ibland kan jag också stå närmare “man” än vad jag är i mitten.

Jag har helt enkelt landat i att hen inte är mitt enda pronomen. Utan att han också är det. Så har ni svårt och tycker det är ovanligt att säga hen och henom. Kör på han och honom, för det passar också in på hur jag identifierar mig.
Jag kommer fortfarande inte bli ledsen eller arg fall du säger hon. Men jag kommer tycka att situationen blir jobbig fall ni stannar upp innan eller efter ni säger mitt pronomen. Det får mig att känna mig besvärlig och det belyser min “avvikande” könsidentitet. Jag vill bara få vara jag, utan att behöva tänka på de här sakerna.

Kom jag ut för hundraelfte gången nu?

Fräls mig

1 mars 2020

Trots att jag redan är så himla klok och smart så finns det tydligen fortfarande polletter som sitter fast. Häromdagen föll en cirka 10-årig sådan ner.

I’ll be my own savior

Jag fastnade för detta citat (som jag tror är ett utdrag från en Adele låt) och det var typ då jag insåg att det bara att jag som kan fixa mig. Jag behöver inte kloka ord från utbildade psykologer. Det är bara jag som kan. Vilket på ett sätt stämmer, förutom att bra verktyg faktiskt underlättar och utbildade psykologer sitter ofta på dessa. Men i slutändan är det alltid upp till en själv.

Det kanske inte är så mycket mer att fatta med det där citatet. Många anser säkert att polletten föll där och då och för många är det nog det som räcker. Sen finns det många som är så en själv. Vars egna räddade av sig själv oftast hindras av att ständigt försöka rädda andra istället. Folk som ber om det, folk som inte ber om det. Folk en känner, folk en inte känner. Världen vilar på ens axlar. En måste rädda varje själ.

Men nej. Så är det ju inte. Och det säger citatet ovan. En ska rädda sig själv och eftersom att det gäller mig, gäller det alla. Och eftersom att det är så:

I’ll be my own savior and my own savior only

Polletten.

Men vad som tilläggas bör! En ska fortfarande vara en medmänniska. Stötta de som stöttas ska. Räcka ut händer till de som behöver. Man kan aldrig springa mil åt en annan men en kan springa bredvid.

Stämmer. Som i stämmer mig själv.

3 juli 2019

Här är en rolig grej jag har lovat mig själv: Att i juli skriva 3 blogginlägg. Skön press prokastinerings-Sam satte på mig så i slutet på månaden. Speciellt när prokastinerings-Sam är jag.

Samtidigt har jag så sjukt mycket att säga, bara att det bara blir bra i hjärnan när jag är långt ifrån tangenter och så fort jag sätter mig vid tangenterna så blir allt lika bra som bajs. Det är exakt som jag skrev 19 januari i år:

Här tar det stopp. Innan det ens har börjat. Innan jag ens hinner få ut ett ord. Innan jag hinner formulera en tanke. Det tar stopp. Och det blir inte mer än det här. Det här är allt det blir. Så mycket känslor, ännu fler tankar. Så mycket som jag vill få ut. Så mycket som jag vill säga. Men. Förstoppning.

Eller som inlägget jag började skriva på någon vecka efter det:

Saker jag har lärt mig:

Stämmer. Det var allt. Som om att jag inte har lärt mig någonting i hela livet. Men jag har ju det. Så jag tar upp den tråden nu. Det kan bli kul.

De senaste årens bästa insikter (många som jag ej lever efter ännu):

  1. Framgång är inte lika med lycka
  2. Döda alltid den största elefanten i själen först
  3. Andras känslor är inte mitt ansvar
  4. Det finns en morgondag
  5. Relationer är nyckeln till att få mina spretiga mål att gå åt samma håll
  6. IPA är godare än lager

Jag brukar säga att insikten alltid är det svåra, och sen att börja leva efter den nya insikten är lättare. Fortfarande svårt, men lättare. Sen kollar jag på listan och inser att jag bara ljuger för mig själv hela tiden. Ta punkt 3 till exempel. Det var över 7 år sen Tobias sa till mig att jag inte kunde ta ansvar över andras känslor. Den insikten slog mig hårt av lättnad. Men tydligen bara för en kort sekund och inte i en evighet som en hade hoppats på.

Nu slog det mig i och för sig att jag har en till insikt på listan.

7. Jag är HSP utabarahelvete

Och det förklarar kanske varför jag fortfarande kämpar med punkt 3. Jag suger ju in allt alla andra känner och det dom känner blir vad jag sen känner och vad jag känner är ju mitt ansvar. Men så klart, borde ju stoppa den processen någonstans på vägen genom att lära mig att inte ansvara över deras känslor. Nu fattar jag kanske mer varför det blir så, så att tackla uppgiften blir betydligt mycket lättare. Det var givetvis ett skämt. Det här inlägget semi-handlar ju om att insikten inte riktigt är det svåraste i livet utan att leva efter de nya insikterna och lärdomarna kanske till och med är svårare.

Vem vet, mitt nästa inlägg om ett år kanske är en lista på vad jag har gjort för att bli den lugna, härliga och harmoniska själ jag är då.

Eller så gör jag något jag sällan gör, bockar av alla punkter på min månadslista och återkommer redan inom den snaraste framtid med något oteeroligt intressant.

Det finns en jävla morgondag

3 juni 2017

Jag fann mig själv ännu en gång i livet känna ett tvång över att maxa ögonblicket jag var i. Lev varje dag som om att det vore din sista. Allt du har idag. CARPE FUCKING DIEM! Jag kan inte gå och lägga mig för det finns bara idag och idag måste vara den bästa dagen och idag måste jag göra allt och jag har inte gjort det än. Jag får inte sova nu. Jag måste maxa.

Precis som när jag ser en fin solnedgång och bara måste fota den som om att det är min sista fina solnedgång i livet. Jag kan inte njuta av ögonblicket för det kanske är det sista ögonblicket för en ska leva som om att det inte finns någon jävla morgondag och då blir jag stressad och när man är stressad njuter en inte för då måste en fota, instagramma och hej och hå. Märker ni. Jag skriver som om att det inte finns någon morgondag. Och vet ni, detta kanske blir det sista jag skriver så det måste bli så jävla bra och det måste bli så jävla perfekt.

Eller? För halla och hallå, jag har snart levt i 26 år och har hittills överlevt alla dagar fram till hit. Oddsen talar för att jag kommer leva imorgon också och just det slog mig i det där ögonblicket då jag kände ångest över att maxa livet. Förmodligen för att jag för full för att ens orka lyssna på mig själv, och jag tackar verkligen för det.

”Det finns en jävla morgondag Sam”, sa jag till mig själv. För det är det man gör när man är full och alla sina vänner är borta. Man pratar med sig själv.

”Du har fan rätt din smarta, snygga jävel”, svarade jag. För det är så man känner om sig själv när man är full. Så skrev jag ner det i mitt anteckningsblock för att alltid komma ihåg. ”Du är snygg och har bäst stil. PS, det finns en morgondag.”

Så vaknade jag morgonen efter och läste min insikt och kände att denna måste jag dela med mig av. Så en månad senare, alltså idag, gör jag just det. För varje dag har jag tänkt att det finns en annan dag jag kan göra det på, och se på fan, så var fallet. Det lite häftigt när en tänker efter. Men mest är det fruktansvärt skönt. Att en kan tagga ner lite. Ta det lite launa. Procastionation isn’t the problem, is the solution, så göre bara. Skjut upp det du inte behöver göra idag. Man kan leva livet till max utan att maxa varje dag.

Nu signar livscoachen ut.

Hej.

Sluta aldrig drömma igen min vän

3 januari 2016

De senaste åren är det precis vad jag har gjort. De där planerna om det där livet jag haft med mig så länge gömdes under högar av misär och realism. Vad ska det bli av mig? Allt, svarade jag förr. Tills alldeles nyss har jag sagt inget. Jag har försökt att intala mig själv att jag måste tänka om och sluta sikta så högt. Att jag måste hitta nya planer och försöka finna mig i dom. För livet blir inte mer än så här. Det här var allt jag lyckades med.
Men jag har ångrat mig igen. Nu blir svaret som förut. Vad ska det bli av mig? Allt. För jag ska aldrig sluta drömma igen min vän. Jag ska aldrig sluta tro på vad jag kan åstadkomma.

Det handlar inte om att jag ska sänka på mina krav eller sakta ner. Utan jag ska ändra på fokus. För jag vet att jag älskar vatten över huvudet och att ha flera bollar i luften. Så länge jag dränker mig med saker jag älskar. Det är det jag har gjort fel i mina hittills 24 år. Jag har kastat runt på saker jag egentligen vill kasta bort.

Visst är det tankar och känslor jag måste lära mig att hantera, ifrågasätta och inte lita på. Jag måste lära mig att allt inte är hela världen. Jag måste lära mig att släppa och gå vidare. Men det viktigaste i mitt liv är nog inte att förändra mitt sätt att tänka, utan att förändra mitt sätt att leva.

Bara.

Förbifarten

10 december 2014

I ungefär hela mitt liv har jag bloggat. Om mitt liv, om andras, om ÖSK innebandy, om min resa i Australien, om feminism och förmodligen fantastiskt mycket mer. Sen helt plötsligt så slutade jag blogga och skriva rent allmänt. Förutom 140 tecken på twitter någon gång ibland. Och eftersom att skriva får mig att må bättre så suger ju det rätt så hårt.

Så, det här ingen blogg om Förbifarten Stockholm, det här är lite av min Förbifart på nätet. Förutom att den inte är onödig och helt kass utan fin. Sen kan det väl ses som er Förbifart också, men då är den förmodligen helt onödig. För här kommer inga politiska inlägg (okej, kanske ett) eller bra tips om hur ni överlever livet. Har ni tur blir jag djup (kommer hända minst varannat inlägg), men det bästa vore att förvänta sig bilder på min hund för det är väl ungefär det som blir. Men det är inte fy skam, då jag råkade köpa ungefär världens sötaste hund.

Det får vara allt för denna presentation, om en vecka har jag förmodligen skrivit om politik och gråtit av mig på bloggen hundra gånger om vilket som. Så vad jag säger spelar inte så stor roll, ta med er det.