Okej, det är dags för mig att blogga om pronomen. Inte om pronomen i allmänhet utan mina tankar kring vad folk kallar mig, och att det inte alltid behöver betyda att jag definierar mig med det.
De som känner mig vet att jag inte bryr mig. Säg vad du vill så länge jag vet om att du respekterar mig. Men jag märker att många blir osäkra och det är just den osäkerheten som blir jobbig. När folk stannar upp i en mening eller ursäktar sig efteråt. Jag vet att det är av respekt och att de själva vet om att de sa “fel”. Men det är då min könsidentitet blir en del av samtalet, fast att det inte ens tas upp. Och det är det jag inte vill.
Så nu kommer jag ändra strategi. Jag kommer ge riktlinjer.
Jag är ickebinär för att jag varken känner mig som en kille eller tjej. Men jag vet att det är svårt att ta på. Jag vet också att det är svårt att säga hen för en gör det så sällan. Jag vet också att ingen främling kommer se på mig och tänka att jag är just ickebinär. Jag sätts i antingen facket pojke eller flata. Det här är en anledning till varför jag är okej med att det blir hon/han/hen. För jag vet att vi behöver lite mer tid.
Men som jag nämnt tidigare är jag transmaskulin. Jag identifierar mig 0% som kvinna. Det som är kvinnligt med min kropp jobbar jag på att eliminera. Så om jag ska vara ärlig mot mig själv, och börja bli tydlig utåt med vad jag faktiskt vill, så stryker vi hon från meningar som handlar om mig. När jag dessutom får mörkare röst och ett mer maskulint utseende kommer det pronomenet att krocka med vad en ser och hör, därför gör det mig mer och mer obekväm i takt med att förändringarna börjar märkas. Det kan jämföras med hur jag tyckte det var jobbigt förr att presentera mig som Johanna, för då könade jag mig själv och reaktioner/rättningar kom direkt därefter och skapade en pinsam situation.
När folk säger han till mig så reagerar jag inte alls. Egentligen blir jag mer glad för det betyder att jag är påväg åt rätt håll. Ibland brukar jag också tänka på vidare jag är man eller inte, att jag gör som vissa lesbiska och kallar sig för bisexuell först för att ta steget hela vägen är för stort. Men det har jag inget svar på. Eller så har jag ett någorlunda men hej det behövs nog en roman för att beskriva de tankarna. Men om jag ska försöka sammanfatta dom:
Att identifiera sig som ickebinär betyder inte att en alltid känner sig inget av de binära könen. Utan en kan flyttas runt på skalan lite. Jag står oftast i mitten. Ibland kan jag röra mig närmare “man” men aldrig närmare “kvinna“. Ibland kan jag också stå närmare “man” än vad jag är i mitten.
Jag har helt enkelt landat i att hen inte är mitt enda pronomen. Utan att han också är det. Så har ni svårt och tycker det är ovanligt att säga hen och henom. Kör på han och honom, för det passar också in på hur jag identifierar mig.
Jag kommer fortfarande inte bli ledsen eller arg fall du säger hon. Men jag kommer tycka att situationen blir jobbig fall ni stannar upp innan eller efter ni säger mitt pronomen. Det får mig att känna mig besvärlig och det belyser min “avvikande” könsidentitet. Jag vill bara få vara jag, utan att behöva tänka på de här sakerna.
Kom jag ut för hundraelfte gången nu?
