Annan könsidentitetsstörning

,

Hon/han/hen

28 november 2020

Okej, det är dags för mig att blogga om pronomen. Inte om pronomen i allmänhet utan mina tankar kring vad folk kallar mig, och att det inte alltid behöver betyda att jag definierar mig med det.

De som känner mig vet att jag inte bryr mig. Säg vad du vill så länge jag vet om att du respekterar mig. Men jag märker att många blir osäkra och det är just den osäkerheten som blir jobbig. När folk stannar upp i en mening eller ursäktar sig efteråt. Jag vet att det är av respekt och att de själva vet om att de sa “fel”. Men det är då min könsidentitet blir en del av samtalet, fast att det inte ens tas upp. Och det är det jag inte vill.

Så nu kommer jag ändra strategi. Jag kommer ge riktlinjer.

Jag är ickebinär för att jag varken känner mig som en kille eller tjej. Men jag vet att det är svårt att ta på. Jag vet också att det är svårt att säga hen för en gör det så sällan. Jag vet också att ingen främling kommer se på mig och tänka att jag är just ickebinär. Jag sätts i antingen facket pojke eller flata. Det här är en anledning till varför jag är okej med att det blir hon/han/hen. För jag vet att vi behöver lite mer tid.

Men som jag nämnt tidigare är jag transmaskulin. Jag identifierar mig 0% som kvinna. Det som är kvinnligt med min kropp jobbar jag på att eliminera. Så om jag ska vara ärlig mot mig själv, och börja bli tydlig utåt med vad jag faktiskt vill, så stryker vi hon från meningar som handlar om mig. När jag dessutom får mörkare röst och ett mer maskulint utseende kommer det pronomenet att krocka med vad en ser och hör, därför gör det mig mer och mer obekväm i takt med att förändringarna börjar märkas. Det kan jämföras med hur jag tyckte det var jobbigt förr att presentera mig som Johanna, för då könade jag mig själv och reaktioner/rättningar kom direkt därefter och skapade en pinsam situation.

När folk säger han till mig så reagerar jag inte alls. Egentligen blir jag mer glad för det betyder att jag är påväg åt rätt håll. Ibland brukar jag också tänka på vidare jag är man eller inte, att jag gör som vissa lesbiska och kallar sig för bisexuell först för att ta steget hela vägen är för stort. Men det har jag inget svar på. Eller så har jag ett någorlunda men hej det behövs nog en roman för att beskriva de tankarna. Men om jag ska försöka sammanfatta dom:

Att identifiera sig som ickebinär betyder inte att en alltid känner sig inget av de binära könen. Utan en kan flyttas runt på skalan lite. Jag står oftast i mitten. Ibland kan jag röra mig närmare “man” men aldrig närmare “kvinna“. Ibland kan jag också stå närmare “man” än vad jag är i mitten.

Jag har helt enkelt landat i att hen inte är mitt enda pronomen. Utan att han också är det. Så har ni svårt och tycker det är ovanligt att säga hen och henom. Kör på han och honom, för det passar också in på hur jag identifierar mig.
Jag kommer fortfarande inte bli ledsen eller arg fall du säger hon. Men jag kommer tycka att situationen blir jobbig fall ni stannar upp innan eller efter ni säger mitt pronomen. Det får mig att känna mig besvärlig och det belyser min “avvikande” könsidentitet. Jag vill bara få vara jag, utan att behöva tänka på de här sakerna.

Kom jag ut för hundraelfte gången nu?

Cirkus fyra månader på festen

14 november 2020

Jag passerar snart fyra månaders-strecket. 120 dagar av smörj. Det är nu det börjar märkas, kan en tycka och tro. Efter så hårt slit. Hade jag varit en överdriven optimist hade jag väl sagt ja. För rösten är mörkare, nära målbrottet nu också dessutom (tror jag), klitoris är större och humöret någorlunda stabilt. Förutom när jag har PMS, och jag har fortfarande PMS. I mina stabila 2-3 veckor faktiskt (det sägs att mensen ska upphöra när ens nivåer av testosterone är tillräckligt höga, så jag har väl en bit kvar).

Men jag är ingen överdriven optimist. Jag tycker snarare att all form av optimism är överdriven. Så nej. Det märks inte. Fettet sitter inte bara kvar där det brukar, det ÖKAR. Men det är Covids fel, och min dåliga disciplin. Troligtvis är det av samma anledning som jag inte heller starkare. Jag ser ingen ökad kroppsbehåring någonstans (vill mest bara ha lite mer på armarna). Mina armar är inte ådrigare (största sorgen). Jag har inte tappat förmågan att gråta (som vissa faktiskt påstår att de gör). Mitt ansikte är fortfarande en tonårspojkes ansikte.

Nu kan det låta som om att jag klagar, men det gör jag inte. Jag bara konstaterar. Och det bästa med allt mitt konstaterande är att jag redan visste om att det skulle ta tid, för att jag inte är en överdriven optimist. Sen är det ju fortfarande drygt att det tar tid även fast en vet om det. En vill ju så gärna ni vet. Se sig själv när en ser i spegeln. Men framför allt inte behöva legga när en köper Nocco. Det är min målbild och för varje smörj kommer jag förhoppningsvis närmare. Så jag smörjer vidare.

,

1 månad på testo

25 augusti 2020

Min första förpackning med testo lider mot sitt slut vilket betyder att jag smörjt mig i en hel månad. Redan skulle en vilja säga, men jag är fortfarande lite för långsint tydligen. Dessutom så har det hänt väldigt lite. Åtminstone av det jag märker av. Det jag har märkt av är att den där PMSen jag hade i början lever vidare, men nu i form av någon slags pubertet. Jag är alltså lättretlig, ledsen, arg osv. Det är jättekul. Fråga min tjej hon håller med.

Annars så tycks jag lukta mer svett. En sån där grej en får leva med för att kunna leva. Det är lite blandade känslor kring det. Jag mår dåligt över tanken att behöva tvätta mina kläder oftare och över den risk som finns att svettdoften inte går bort. Men samtidigt så är det skönt att veta att någonting händer, att kroppen tar upp testosteronet och att jag gör rätt när jag smörjer mig.

Min hals blir också lätt ansträngd. Otroligt noterbart för en som älskar att prata så mycket som jag. Men det kommer dröja cirka två månader till innan en faktiskt kan höra några skillnad.

Så det är det ungefär. Fortfarande en väntan, fortfarande en längtan, fortfarande, fortfarande, fortfarande. Det är nästan jobbigare nu för jag kan inte göra mer än att vänta. Jag kan inte skylla på någon eller kriga för något. Allt jag kan göra är att smörja mig varje morgon och sen vänta. Är det så här gravida känner sig? Skoja, jag ska inte gå in på den.

Men jag är på väg!!! Jajjemän, blir stundtals lite pepp av denna hormonrubbning också. Korta stunder absolut, men där fick ni i alla fall uppleva en sådan. Lyllosar.

Blir jag en man nu?

3 augusti 2020

Det finns några som undrat vidare jag nu kommer byta pronomen till han och helt enkelt bli en man, eftersom att jag börjar på det manliga hormonet testo.

För det första vill jag säga att det är okej att undra och att ni aldrig ska vara rädda för att ställa frågor till mig. Jag har bestämt mig för att vara öppen med allt från storleken på min växande klitoris till djupa tankar om könsidentitet.

För det andra vill jag säga att detta även är en fråga jag fått av varje person jag mött på utredning. Eller okej, inte just den frågan men om jag är okej med att nu bli kodad som man. Och ja, hellre det än att bli kodad som pojke vilket jag blir idag. För saken är ju den att jag alltid har varit mer bekväm med det maskulina uttrycket. En skulle kunna säga att jag är transmaskulin.

Så här beskriver Transformering ordet:

En transmaskulin person tilldelades könet kvinna när hen föddes och identifierar sig som man eller som ett kön/icke-kön som räknas in bland ickebinära identiteter

Läs texten i sin helhet här
Rättar till min packer (fake penis). Eller så stoppar jag bara in tröjan för jag vill visa pridefärgerna pga vem vill inte göra det?

Och att bli sedd som icke binär vid första ögonkastet kommer jag att aldrig bli. Så långt har vi inte kommit. Men det är i alla fall vad jag är. Oavsett hur mörk min röst är. Oavsett hur mycket muskler jag har. Oavsett hur mycket skägg jag har. Jag är icke binär. Mitt pronomen är hen. Jag är en partner, person. Någons barn och någon syskon.

Skulle ni råka säga annat så gör det inget, men skulle ni säga rätt så vet jag att själen blir lite varmare.

PS. Jag blir ingenting för att jag börjar på testo, jag är redan. Nu får jag bara ett yttre som speglar det. En viktig parantes bara.

Testo bby

1 augusti 2020

Ville egentligen inte ha en avslöjande rubrik eftersom att det är roligare att bygga upp saker. Men herregud har vi inte väntat lite för länge på det här redan? Svaret är ja och ja, jag har äntligen fått börja på testo.

Idag smörjde jag mig för tredje gången (kommer smörja mig varje dag resten av mitt liv) vilket betyder att ytterst lite har hänt med min kropp. Med ytterst lite så menar jag ingenting. De sa att hjärnan skulle snappa upp det ganska så direkt. Vilket betyder att jag helt enkelt skulle få ett behov av att bli brölig, flexa muskler och mansplaina livet ur allt alla säger. Skoja. Förmodligen skulle det innebära att lite pubertetgrejer kickar in, men jag har PMS så jag märker ingen skillnad.

Om några månader kommer det nog däremot båda synas och höras. Men till vilken grad är svår att säga, det är så olika hur en reagerar. Så låt oss ta det sen och nu istället fokusera på att jag ÄNTLIGEN har fått börja.

Eufori, absolut. Men det är ju fortfarande en del väntan och jag har redan väntat så länge. Ett helt liv egentligen. Först väntat på att jag ska fatta, sen smälta för att sen agera. Och sen fick en vänta 43 år på sjukvården därefter. Fick faktiskt vänta så länge att de glömde bort mig där ett tag. Men vi behöver inte gå in på det nu. Jag har släppt det. Typ.

För nu har jag ju faktiskt en diagnos (ska prata mer om det vid ett annat tillfälle har jag tänkt) och nu har jag ett recept på testo. Nu är det bara effekterna ska kicka in (och tuttarna som ska bort men där har vi inte väntat färdigt). Jag vill bara smörja mig hela tiden så det ska hända men det får jag inte utan får tålmodigt vänta till nästa morgon innan nästa dos. Som tur va har jag äntligen fått en anledning till att gå upp varje morgon.

Nu ska jag spela in min röst för snart är den ett minne blott.

Puss

Ett skepp kommer lastat med könsdysfori

12 december 2019

I slutet på februari i år blev jag lovad en färdig utredning i september, som sämst oktober. Äntligen kände jag. Jag ligger efter men jag är på väg. De två nästa mötena kom snabbt, jag berättade samma saker igen men för andra personer. De kollar så att mitt BMI stämmer för eventuell operation. De ser efter behov av annan, parallell behandling. Men förstår inte riktigt varför. Djup depression konstaterade dom. Sen var det ingen mer med det. Hon lämnar mig med orden att jag kommer nog va igång med nästa steg innan sommaren. Jag väljer att inte lyssna, men klart en hoppas lite ändå.

Varje dag i juni, juli och augusti öppnade jag spänt upp dörren till min lägenhet för att se om kallelsen låg där. I oktober, då jag skulle vara klar, känner jag att det är bra. Nu vill jag inte hoppas mer. Jag är klar med besvikelsen. Då visar det sig att det tydligen tar nio månader efter första mötet innan en får träffa psykologen. Så okej, en månad till. Det kan jag ta. Sen ska jag övertala den här psykologen också om att jag är jag för att få den vård jag sen behöver.

Nu är det december och min kallelse är fortfarande långt uppkörd i sjukvårdens röv.

Hata sägs ju vara ett starkt ord. Så här kommer saker jag hatar:

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag nekade vem jag var så länge, och sen tvekade innan jag gjorde något åt saken. Jag hatar att jag är 28 år men inte får vara den jag är och att det främst är mitt egna fel. Men jag hatar ändå samhället också för att det motverkar hittandet av en själv om det en behöver hitta inte är normen. Jag hatar politiker för att de skär ner på viktig sjukvård. För att de inte ens ser det som viktig sjukvård. Jag hatar att det ska ta över två år för andra människor att säga till mig vad jag är. Vem jag är. Jag hatar att jag efter det måste vänta ytterligare innan jag kan börja på testo. Jag hatar att jag måste vänta ännu längre innan jag kan operera bort brösten. Jag hatar mina bröst. Jag hatar att de finns. Jag hatar att de syns. Jag hatar att jag inte kan bada med bar överkropp. Jag hatar att jag behöver BH. Jag hatar mina höfter. Jag hatar att jag inte kan ha på mig jeans för det framhäver bara mina former mer. Jag hatar att det inte är mina former. Jag hatar den kropp jag är fast i. Jag hatar att risken finns att jag måste hantera annan dysfori pga testo. Jag hatar att det tar så lång tid innan jag får ta risken. Jag hatar att det enda som kan få hatet att försvinna är att bli klar med utredningen. Att allt jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta. Jag hatar att jag mår så dåligt medan jag väntar. Att livet hamnar som på paus för jag behöver den här pusselbiten. Jag hatar att stöta bort de som säger att de finns här för det spelar ingen roll.

Allt som spelar roll är den där jävla kallelsen i brevlådan. Och jag hatar det.

För den kommer aldrig. Och det hatar jag också.