Dagbok

,

Att (inte) måla livet

18 mars 2021

Jag skulle vilja säga att den senaste tiden har varit rätt grå. För då hade orsaken kunnat vara rätt uppenbar, med en någorlunda enkel lösning. Men det skulle bara vara sant fall den senaste tiden sträcker sig hela vägen till hela livet. Dock har det gråa eskalerat, och nej, det beror inte på pandemin utan det faktum att ju mer en försöker att färga livet men misslyckas, desto gråare känns det. Just nu är det den dassigaste höstigaste dagen i maj. Som om att solen borde skina nu men det är bara moln. Så här kommer en (till) metafor.

Människan föds grå. Sen är det upp till oss att fylla vardagen med färg. Måla livet. Jag har försökt måla mitt liv med så mycket, men hur mycket jag än målar och hur mycket jag än lär mig om det så rinner färgen konstant av mig. Jag måste börja om och börja och börja om.

Det är så jävla tråkigt att måla.

Och det spelar ingen roll hur mycket erfarenhet en får, hur många nya tekniker en utvecklar, för så länge färgen är dålig kommer den att rinna av dig. Det spelar inte heller någon roll hur bra färg du har när fasaden är kass. Och för att göra allting roligare så är fasaden i ständig förändring. En färg som en gång inte satt sig, kanske i framtiden kommer att göra det. Precis som en färg helt plötsligt kan lossna.

Så här står jag. Målar och målar. Testar nya färger. Slipar fasaden. Testar gamla färger. Allt rinner av och tillslut tar den med sig all motivation. Men ändå köper jag nya färgburkar. Doppar i nya penslar. Men är det värt det? Att måla en gång till? Hoppas en gång till? Eller ska jag kasta färgen åt helvete och inse att jag är färgblind?

,

1 månad på testo

25 augusti 2020

Min första förpackning med testo lider mot sitt slut vilket betyder att jag smörjt mig i en hel månad. Redan skulle en vilja säga, men jag är fortfarande lite för långsint tydligen. Dessutom så har det hänt väldigt lite. Åtminstone av det jag märker av. Det jag har märkt av är att den där PMSen jag hade i början lever vidare, men nu i form av någon slags pubertet. Jag är alltså lättretlig, ledsen, arg osv. Det är jättekul. Fråga min tjej hon håller med.

Annars så tycks jag lukta mer svett. En sån där grej en får leva med för att kunna leva. Det är lite blandade känslor kring det. Jag mår dåligt över tanken att behöva tvätta mina kläder oftare och över den risk som finns att svettdoften inte går bort. Men samtidigt så är det skönt att veta att någonting händer, att kroppen tar upp testosteronet och att jag gör rätt när jag smörjer mig.

Min hals blir också lätt ansträngd. Otroligt noterbart för en som älskar att prata så mycket som jag. Men det kommer dröja cirka två månader till innan en faktiskt kan höra några skillnad.

Så det är det ungefär. Fortfarande en väntan, fortfarande en längtan, fortfarande, fortfarande, fortfarande. Det är nästan jobbigare nu för jag kan inte göra mer än att vänta. Jag kan inte skylla på någon eller kriga för något. Allt jag kan göra är att smörja mig varje morgon och sen vänta. Är det så här gravida känner sig? Skoja, jag ska inte gå in på den.

Men jag är på väg!!! Jajjemän, blir stundtals lite pepp av denna hormonrubbning också. Korta stunder absolut, men där fick ni i alla fall uppleva en sådan. Lyllosar.