Att (inte) måla livet
18 mars 2021Jag skulle vilja säga att den senaste tiden har varit rätt grå. För då hade orsaken kunnat vara rätt uppenbar, med en någorlunda enkel lösning. Men det skulle bara vara sant fall den senaste tiden sträcker sig hela vägen till hela livet. Dock har det gråa eskalerat, och nej, det beror inte på pandemin utan det faktum att ju mer en försöker att färga livet men misslyckas, desto gråare känns det. Just nu är det den dassigaste höstigaste dagen i maj. Som om att solen borde skina nu men det är bara moln. Så här kommer en (till) metafor.
Människan föds grå. Sen är det upp till oss att fylla vardagen med färg. Måla livet. Jag har försökt måla mitt liv med så mycket, men hur mycket jag än målar och hur mycket jag än lär mig om det så rinner färgen konstant av mig. Jag måste börja om och börja och börja om.
Det är så jävla tråkigt att måla.
Och det spelar ingen roll hur mycket erfarenhet en får, hur många nya tekniker en utvecklar, för så länge färgen är dålig kommer den att rinna av dig. Det spelar inte heller någon roll hur bra färg du har när fasaden är kass. Och för att göra allting roligare så är fasaden i ständig förändring. En färg som en gång inte satt sig, kanske i framtiden kommer att göra det. Precis som en färg helt plötsligt kan lossna.
Så här står jag. Målar och målar. Testar nya färger. Slipar fasaden. Testar gamla färger. Allt rinner av och tillslut tar den med sig all motivation. Men ändå köper jag nya färgburkar. Doppar i nya penslar. Men är det värt det? Att måla en gång till? Hoppas en gång till? Eller ska jag kasta färgen åt helvete och inse att jag är färgblind?