Cirkus fyra månader på festen

Jag passerar snart fyra månaders-strecket. 120 dagar av smörj. Det är nu det börjar märkas, kan en tycka och tro. Efter så hårt slit. Hade jag varit en överdriven optimist hade jag väl sagt ja. För rösten är mörkare, nära målbrottet nu också dessutom (tror jag), klitoris är större och humöret någorlunda stabilt. Förutom när jag har PMS, och jag har fortfarande PMS. I mina stabila 2-3 veckor faktiskt (det sägs att mensen ska upphöra när ens nivåer av testosterone är tillräckligt höga, så jag har väl en bit kvar).

Men jag är ingen överdriven optimist. Jag tycker snarare att all form av optimism är överdriven. Så nej. Det märks inte. Fettet sitter inte bara kvar där det brukar, det ÖKAR. Men det är Covids fel, och min dåliga disciplin. Troligtvis är det av samma anledning som jag inte heller starkare. Jag ser ingen ökad kroppsbehåring någonstans (vill mest bara ha lite mer på armarna). Mina armar är inte ådrigare (största sorgen). Jag har inte tappat förmågan att gråta (som vissa faktiskt påstår att de gör). Mitt ansikte är fortfarande en tonårspojkes ansikte.

Nu kan det låta som om att jag klagar, men det gör jag inte. Jag bara konstaterar. Och det bästa med allt mitt konstaterande är att jag redan visste om att det skulle ta tid, för att jag inte är en överdriven optimist. Sen är det ju fortfarande drygt att det tar tid även fast en vet om det. En vill ju så gärna ni vet. Se sig själv när en ser i spegeln. Men framför allt inte behöva legga när en köper Nocco. Det är min målbild och för varje smörj kommer jag förhoppningsvis närmare. Så jag smörjer vidare.