Ett skepp kommer lastat med könsdysfori

I slutet på februari i år blev jag lovad en färdig utredning i september, som sämst oktober. Äntligen kände jag. Jag ligger efter men jag är på väg. De två nästa mötena kom snabbt, jag berättade samma saker igen men för andra personer. De kollar så att mitt BMI stämmer för eventuell operation. De ser efter behov av annan, parallell behandling. Men förstår inte riktigt varför. Djup depression konstaterade dom. Sen var det ingen mer med det. Hon lämnar mig med orden att jag kommer nog va igång med nästa steg innan sommaren. Jag väljer att inte lyssna, men klart en hoppas lite ändå.

Varje dag i juni, juli och augusti öppnade jag spänt upp dörren till min lägenhet för att se om kallelsen låg där. I oktober, då jag skulle vara klar, känner jag att det är bra. Nu vill jag inte hoppas mer. Jag är klar med besvikelsen. Då visar det sig att det tydligen tar nio månader efter första mötet innan en får träffa psykologen. Så okej, en månad till. Det kan jag ta. Sen ska jag övertala den här psykologen också om att jag är jag för att få den vård jag sen behöver.

Nu är det december och min kallelse är fortfarande långt uppkörd i sjukvårdens röv.

Hata sägs ju vara ett starkt ord. Så här kommer saker jag hatar:

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag nekade vem jag var så länge, och sen tvekade innan jag gjorde något åt saken. Jag hatar att jag är 28 år men inte får vara den jag är och att det främst är mitt egna fel. Men jag hatar ändå samhället också för att det motverkar hittandet av en själv om det en behöver hitta inte är normen. Jag hatar politiker för att de skär ner på viktig sjukvård. För att de inte ens ser det som viktig sjukvård. Jag hatar att det ska ta över två år för andra människor att säga till mig vad jag är. Vem jag är. Jag hatar att jag efter det måste vänta ytterligare innan jag kan börja på testo. Jag hatar att jag måste vänta ännu längre innan jag kan operera bort brösten. Jag hatar mina bröst. Jag hatar att de finns. Jag hatar att de syns. Jag hatar att jag inte kan bada med bar överkropp. Jag hatar att jag behöver BH. Jag hatar mina höfter. Jag hatar att jag inte kan ha på mig jeans för det framhäver bara mina former mer. Jag hatar att det inte är mina former. Jag hatar den kropp jag är fast i. Jag hatar att risken finns att jag måste hantera annan dysfori pga testo. Jag hatar att det tar så lång tid innan jag får ta risken. Jag hatar att det enda som kan få hatet att försvinna är att bli klar med utredningen. Att allt jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta. Jag hatar att jag mår så dåligt medan jag väntar. Att livet hamnar som på paus för jag behöver den här pusselbiten. Jag hatar att stöta bort de som säger att de finns här för det spelar ingen roll.

Allt som spelar roll är den där jävla kallelsen i brevlådan. Och jag hatar det.

För den kommer aldrig. Och det hatar jag också.