Stämmer. Som i stämmer mig själv.

3 juli 2019

Här är en rolig grej jag har lovat mig själv: Att i juli skriva 3 blogginlägg. Skön press prokastinerings-Sam satte på mig så i slutet på månaden. Speciellt när prokastinerings-Sam är jag.

Samtidigt har jag så sjukt mycket att säga, bara att det bara blir bra i hjärnan när jag är långt ifrån tangenter och så fort jag sätter mig vid tangenterna så blir allt lika bra som bajs. Det är exakt som jag skrev 19 januari i år:

Här tar det stopp. Innan det ens har börjat. Innan jag ens hinner få ut ett ord. Innan jag hinner formulera en tanke. Det tar stopp. Och det blir inte mer än det här. Det här är allt det blir. Så mycket känslor, ännu fler tankar. Så mycket som jag vill få ut. Så mycket som jag vill säga. Men. Förstoppning.

Eller som inlägget jag började skriva på någon vecka efter det:

Saker jag har lärt mig:

Stämmer. Det var allt. Som om att jag inte har lärt mig någonting i hela livet. Men jag har ju det. Så jag tar upp den tråden nu. Det kan bli kul.

De senaste årens bästa insikter (många som jag ej lever efter ännu):

  1. Framgång är inte lika med lycka
  2. Döda alltid den största elefanten i själen först
  3. Andras känslor är inte mitt ansvar
  4. Det finns en morgondag
  5. Relationer är nyckeln till att få mina spretiga mål att gå åt samma håll
  6. IPA är godare än lager

Jag brukar säga att insikten alltid är det svåra, och sen att börja leva efter den nya insikten är lättare. Fortfarande svårt, men lättare. Sen kollar jag på listan och inser att jag bara ljuger för mig själv hela tiden. Ta punkt 3 till exempel. Det var över 7 år sen Tobias sa till mig att jag inte kunde ta ansvar över andras känslor. Den insikten slog mig hårt av lättnad. Men tydligen bara för en kort sekund och inte i en evighet som en hade hoppats på.

Nu slog det mig i och för sig att jag har en till insikt på listan.

7. Jag är HSP utabarahelvete

Och det förklarar kanske varför jag fortfarande kämpar med punkt 3. Jag suger ju in allt alla andra känner och det dom känner blir vad jag sen känner och vad jag känner är ju mitt ansvar. Men så klart, borde ju stoppa den processen någonstans på vägen genom att lära mig att inte ansvara över deras känslor. Nu fattar jag kanske mer varför det blir så, så att tackla uppgiften blir betydligt mycket lättare. Det var givetvis ett skämt. Det här inlägget semi-handlar ju om att insikten inte riktigt är det svåraste i livet utan att leva efter de nya insikterna och lärdomarna kanske till och med är svårare.

Vem vet, mitt nästa inlägg om ett år kanske är en lista på vad jag har gjort för att bli den lugna, härliga och harmoniska själ jag är då.

Eller så gör jag något jag sällan gör, bockar av alla punkter på min månadslista och återkommer redan inom den snaraste framtid med något oteeroligt intressant.