The Förbifart

Här är min blogg, lika bra som Förbifarten är motsatsen. Förvänta dig inlägg om mitt liv, alltså om könsdysfori, inre och yttre resor, faktiska resor, djupa funderingar och ytliga observationer. Säkert mer än så. Säkert inte ens det. Men något snarlikt i alla fall.

,

Att (inte) måla livet

18 mars 2021

Jag skulle vilja säga att den senaste tiden har varit rätt grå. För då hade orsaken kunnat vara rätt uppenbar, med en någorlunda enkel lösning. Men det skulle bara vara sant fall den senaste tiden sträcker sig hela vägen till hela livet. Dock har det gråa eskalerat, och nej, det beror inte på pandemin utan det faktum att ju mer en försöker att färga livet men misslyckas, desto gråare känns det. Just nu är det den dassigaste höstigaste dagen i maj. Som om att solen borde skina nu men det är bara moln. Så här kommer en (till) metafor.

Människan föds grå. Sen är det upp till oss att fylla vardagen med färg. Måla livet. Jag har försökt måla mitt liv med så mycket, men hur mycket jag än målar och hur mycket jag än lär mig om det så rinner färgen konstant av mig. Jag måste börja om och börja och börja om.

Det är så jävla tråkigt att måla.

Och det spelar ingen roll hur mycket erfarenhet en får, hur många nya tekniker en utvecklar, för så länge färgen är dålig kommer den att rinna av dig. Det spelar inte heller någon roll hur bra färg du har när fasaden är kass. Och för att göra allting roligare så är fasaden i ständig förändring. En färg som en gång inte satt sig, kanske i framtiden kommer att göra det. Precis som en färg helt plötsligt kan lossna.

Så här står jag. Målar och målar. Testar nya färger. Slipar fasaden. Testar gamla färger. Allt rinner av och tillslut tar den med sig all motivation. Men ändå köper jag nya färgburkar. Doppar i nya penslar. Men är det värt det? Att måla en gång till? Hoppas en gång till? Eller ska jag kasta färgen åt helvete och inse att jag är färgblind?

Milstolpe: 6 månader på testofesten

30 januari 2021

Igår hade jag min första avstämning efter att jag börjat på testosterone då jag nu har passerat sex månader. Det är cirka 180 dagar av smörj och det är mycket jävla smörj faktiskt. Syftet med avstämningen var att kolla mina nivåer och se fall det är något jag skulle behöva ha hjälp med. Alltifrån kompletterande läkemedel till samtalsstöd. Även fast det är mycket som fattas denna process så måste jag ändå säga att de som har ingått i mitt team har gjort sitt yttersta i en icke hållbar situation. Jag börjar äntligen släppa den långa väntetiden, stundtals obefintlig kommunikation och istället känna mig omhändertagen.

Min avstämning var ganska enkel. Jag har haft tur att jag sluppit komplikationer (skavande klitoris, ohanterlig akne osv) och min kropp verkar ha fattat vad den ska göra med hormonerna som kommer in. Det märks i mina värden då min testonivå är bra och mängden vita/röda blodkroppar är i balans. Men på senaste har det också börja märkas lite för den som inte analyserar mitt blod. Min röst börjar skära sig oftare och den har blivit djupare. Jag börjar se lite muskler komma fram trots relativ obefintlig träning. Snart kanske också fettet byter plats, mensen upphör och humöret stabiliseras något. Men det kan lika gärna vara 180 smörj till innan det händer. Minst.

Nu ska vi kolla fall jag kan byta gel för att slippa planera livet kring smörjet (får ej duscha förrän 6 timmar efter smörj tex) och sen är det bara att fortsätta vänta. Hålla tummarna och allt det där. Tur att det är det roligaste i världen.

,

Hon/han/hen

28 november 2020

Okej, det är dags för mig att blogga om pronomen. Inte om pronomen i allmänhet utan mina tankar kring vad folk kallar mig, och att det inte alltid behöver betyda att jag definierar mig med det.

De som känner mig vet att jag inte bryr mig. Säg vad du vill så länge jag vet om att du respekterar mig. Men jag märker att många blir osäkra och det är just den osäkerheten som blir jobbig. När folk stannar upp i en mening eller ursäktar sig efteråt. Jag vet att det är av respekt och att de själva vet om att de sa “fel”. Men det är då min könsidentitet blir en del av samtalet, fast att det inte ens tas upp. Och det är det jag inte vill.

Så nu kommer jag ändra strategi. Jag kommer ge riktlinjer.

Jag är ickebinär för att jag varken känner mig som en kille eller tjej. Men jag vet att det är svårt att ta på. Jag vet också att det är svårt att säga hen för en gör det så sällan. Jag vet också att ingen främling kommer se på mig och tänka att jag är just ickebinär. Jag sätts i antingen facket pojke eller flata. Det här är en anledning till varför jag är okej med att det blir hon/han/hen. För jag vet att vi behöver lite mer tid.

Men som jag nämnt tidigare är jag transmaskulin. Jag identifierar mig 0% som kvinna. Det som är kvinnligt med min kropp jobbar jag på att eliminera. Så om jag ska vara ärlig mot mig själv, och börja bli tydlig utåt med vad jag faktiskt vill, så stryker vi hon från meningar som handlar om mig. När jag dessutom får mörkare röst och ett mer maskulint utseende kommer det pronomenet att krocka med vad en ser och hör, därför gör det mig mer och mer obekväm i takt med att förändringarna börjar märkas. Det kan jämföras med hur jag tyckte det var jobbigt förr att presentera mig som Johanna, för då könade jag mig själv och reaktioner/rättningar kom direkt därefter och skapade en pinsam situation.

När folk säger han till mig så reagerar jag inte alls. Egentligen blir jag mer glad för det betyder att jag är påväg åt rätt håll. Ibland brukar jag också tänka på vidare jag är man eller inte, att jag gör som vissa lesbiska och kallar sig för bisexuell först för att ta steget hela vägen är för stort. Men det har jag inget svar på. Eller så har jag ett någorlunda men hej det behövs nog en roman för att beskriva de tankarna. Men om jag ska försöka sammanfatta dom:

Att identifiera sig som ickebinär betyder inte att en alltid känner sig inget av de binära könen. Utan en kan flyttas runt på skalan lite. Jag står oftast i mitten. Ibland kan jag röra mig närmare “man” men aldrig närmare “kvinna“. Ibland kan jag också stå närmare “man” än vad jag är i mitten.

Jag har helt enkelt landat i att hen inte är mitt enda pronomen. Utan att han också är det. Så har ni svårt och tycker det är ovanligt att säga hen och henom. Kör på han och honom, för det passar också in på hur jag identifierar mig.
Jag kommer fortfarande inte bli ledsen eller arg fall du säger hon. Men jag kommer tycka att situationen blir jobbig fall ni stannar upp innan eller efter ni säger mitt pronomen. Det får mig att känna mig besvärlig och det belyser min “avvikande” könsidentitet. Jag vill bara få vara jag, utan att behöva tänka på de här sakerna.

Kom jag ut för hundraelfte gången nu?

Cirkus fyra månader på festen

14 november 2020

Jag passerar snart fyra månaders-strecket. 120 dagar av smörj. Det är nu det börjar märkas, kan en tycka och tro. Efter så hårt slit. Hade jag varit en överdriven optimist hade jag väl sagt ja. För rösten är mörkare, nära målbrottet nu också dessutom (tror jag), klitoris är större och humöret någorlunda stabilt. Förutom när jag har PMS, och jag har fortfarande PMS. I mina stabila 2-3 veckor faktiskt (det sägs att mensen ska upphöra när ens nivåer av testosterone är tillräckligt höga, så jag har väl en bit kvar).

Men jag är ingen överdriven optimist. Jag tycker snarare att all form av optimism är överdriven. Så nej. Det märks inte. Fettet sitter inte bara kvar där det brukar, det ÖKAR. Men det är Covids fel, och min dåliga disciplin. Troligtvis är det av samma anledning som jag inte heller starkare. Jag ser ingen ökad kroppsbehåring någonstans (vill mest bara ha lite mer på armarna). Mina armar är inte ådrigare (största sorgen). Jag har inte tappat förmågan att gråta (som vissa faktiskt påstår att de gör). Mitt ansikte är fortfarande en tonårspojkes ansikte.

Nu kan det låta som om att jag klagar, men det gör jag inte. Jag bara konstaterar. Och det bästa med allt mitt konstaterande är att jag redan visste om att det skulle ta tid, för att jag inte är en överdriven optimist. Sen är det ju fortfarande drygt att det tar tid även fast en vet om det. En vill ju så gärna ni vet. Se sig själv när en ser i spegeln. Men framför allt inte behöva legga när en köper Nocco. Det är min målbild och för varje smörj kommer jag förhoppningsvis närmare. Så jag smörjer vidare.

,

1 månad på testo

25 augusti 2020

Min första förpackning med testo lider mot sitt slut vilket betyder att jag smörjt mig i en hel månad. Redan skulle en vilja säga, men jag är fortfarande lite för långsint tydligen. Dessutom så har det hänt väldigt lite. Åtminstone av det jag märker av. Det jag har märkt av är att den där PMSen jag hade i början lever vidare, men nu i form av någon slags pubertet. Jag är alltså lättretlig, ledsen, arg osv. Det är jättekul. Fråga min tjej hon håller med.

Annars så tycks jag lukta mer svett. En sån där grej en får leva med för att kunna leva. Det är lite blandade känslor kring det. Jag mår dåligt över tanken att behöva tvätta mina kläder oftare och över den risk som finns att svettdoften inte går bort. Men samtidigt så är det skönt att veta att någonting händer, att kroppen tar upp testosteronet och att jag gör rätt när jag smörjer mig.

Min hals blir också lätt ansträngd. Otroligt noterbart för en som älskar att prata så mycket som jag. Men det kommer dröja cirka två månader till innan en faktiskt kan höra några skillnad.

Så det är det ungefär. Fortfarande en väntan, fortfarande en längtan, fortfarande, fortfarande, fortfarande. Det är nästan jobbigare nu för jag kan inte göra mer än att vänta. Jag kan inte skylla på någon eller kriga för något. Allt jag kan göra är att smörja mig varje morgon och sen vänta. Är det så här gravida känner sig? Skoja, jag ska inte gå in på den.

Men jag är på väg!!! Jajjemän, blir stundtals lite pepp av denna hormonrubbning också. Korta stunder absolut, men där fick ni i alla fall uppleva en sådan. Lyllosar.

Blir jag en man nu?

3 augusti 2020

Det finns några som undrat vidare jag nu kommer byta pronomen till han och helt enkelt bli en man, eftersom att jag börjar på det manliga hormonet testo.

För det första vill jag säga att det är okej att undra och att ni aldrig ska vara rädda för att ställa frågor till mig. Jag har bestämt mig för att vara öppen med allt från storleken på min växande klitoris till djupa tankar om könsidentitet.

För det andra vill jag säga att detta även är en fråga jag fått av varje person jag mött på utredning. Eller okej, inte just den frågan men om jag är okej med att nu bli kodad som man. Och ja, hellre det än att bli kodad som pojke vilket jag blir idag. För saken är ju den att jag alltid har varit mer bekväm med det maskulina uttrycket. En skulle kunna säga att jag är transmaskulin.

Så här beskriver Transformering ordet:

En transmaskulin person tilldelades könet kvinna när hen föddes och identifierar sig som man eller som ett kön/icke-kön som räknas in bland ickebinära identiteter

Läs texten i sin helhet här
Rättar till min packer (fake penis). Eller så stoppar jag bara in tröjan för jag vill visa pridefärgerna pga vem vill inte göra det?

Och att bli sedd som icke binär vid första ögonkastet kommer jag att aldrig bli. Så långt har vi inte kommit. Men det är i alla fall vad jag är. Oavsett hur mörk min röst är. Oavsett hur mycket muskler jag har. Oavsett hur mycket skägg jag har. Jag är icke binär. Mitt pronomen är hen. Jag är en partner, person. Någons barn och någon syskon.

Skulle ni råka säga annat så gör det inget, men skulle ni säga rätt så vet jag att själen blir lite varmare.

PS. Jag blir ingenting för att jag börjar på testo, jag är redan. Nu får jag bara ett yttre som speglar det. En viktig parantes bara.

Testo bby

1 augusti 2020

Ville egentligen inte ha en avslöjande rubrik eftersom att det är roligare att bygga upp saker. Men herregud har vi inte väntat lite för länge på det här redan? Svaret är ja och ja, jag har äntligen fått börja på testo.

Idag smörjde jag mig för tredje gången (kommer smörja mig varje dag resten av mitt liv) vilket betyder att ytterst lite har hänt med min kropp. Med ytterst lite så menar jag ingenting. De sa att hjärnan skulle snappa upp det ganska så direkt. Vilket betyder att jag helt enkelt skulle få ett behov av att bli brölig, flexa muskler och mansplaina livet ur allt alla säger. Skoja. Förmodligen skulle det innebära att lite pubertetgrejer kickar in, men jag har PMS så jag märker ingen skillnad.

Om några månader kommer det nog däremot båda synas och höras. Men till vilken grad är svår att säga, det är så olika hur en reagerar. Så låt oss ta det sen och nu istället fokusera på att jag ÄNTLIGEN har fått börja.

Eufori, absolut. Men det är ju fortfarande en del väntan och jag har redan väntat så länge. Ett helt liv egentligen. Först väntat på att jag ska fatta, sen smälta för att sen agera. Och sen fick en vänta 43 år på sjukvården därefter. Fick faktiskt vänta så länge att de glömde bort mig där ett tag. Men vi behöver inte gå in på det nu. Jag har släppt det. Typ.

För nu har jag ju faktiskt en diagnos (ska prata mer om det vid ett annat tillfälle har jag tänkt) och nu har jag ett recept på testo. Nu är det bara effekterna ska kicka in (och tuttarna som ska bort men där har vi inte väntat färdigt). Jag vill bara smörja mig hela tiden så det ska hända men det får jag inte utan får tålmodigt vänta till nästa morgon innan nästa dos. Som tur va har jag äntligen fått en anledning till att gå upp varje morgon.

Nu ska jag spela in min röst för snart är den ett minne blott.

Puss

Fräls mig

1 mars 2020

Trots att jag redan är så himla klok och smart så finns det tydligen fortfarande polletter som sitter fast. Häromdagen föll en cirka 10-årig sådan ner.

I’ll be my own savior

Jag fastnade för detta citat (som jag tror är ett utdrag från en Adele låt) och det var typ då jag insåg att det bara att jag som kan fixa mig. Jag behöver inte kloka ord från utbildade psykologer. Det är bara jag som kan. Vilket på ett sätt stämmer, förutom att bra verktyg faktiskt underlättar och utbildade psykologer sitter ofta på dessa. Men i slutändan är det alltid upp till en själv.

Det kanske inte är så mycket mer att fatta med det där citatet. Många anser säkert att polletten föll där och då och för många är det nog det som räcker. Sen finns det många som är så en själv. Vars egna räddade av sig själv oftast hindras av att ständigt försöka rädda andra istället. Folk som ber om det, folk som inte ber om det. Folk en känner, folk en inte känner. Världen vilar på ens axlar. En måste rädda varje själ.

Men nej. Så är det ju inte. Och det säger citatet ovan. En ska rädda sig själv och eftersom att det gäller mig, gäller det alla. Och eftersom att det är så:

I’ll be my own savior and my own savior only

Polletten.

Men vad som tilläggas bör! En ska fortfarande vara en medmänniska. Stötta de som stöttas ska. Räcka ut händer till de som behöver. Man kan aldrig springa mil åt en annan men en kan springa bredvid.

Ett skepp kommer lastat med könsdysfori

12 december 2019

I slutet på februari i år blev jag lovad en färdig utredning i september, som sämst oktober. Äntligen kände jag. Jag ligger efter men jag är på väg. De två nästa mötena kom snabbt, jag berättade samma saker igen men för andra personer. De kollar så att mitt BMI stämmer för eventuell operation. De ser efter behov av annan, parallell behandling. Men förstår inte riktigt varför. Djup depression konstaterade dom. Sen var det ingen mer med det. Hon lämnar mig med orden att jag kommer nog va igång med nästa steg innan sommaren. Jag väljer att inte lyssna, men klart en hoppas lite ändå.

Varje dag i juni, juli och augusti öppnade jag spänt upp dörren till min lägenhet för att se om kallelsen låg där. I oktober, då jag skulle vara klar, känner jag att det är bra. Nu vill jag inte hoppas mer. Jag är klar med besvikelsen. Då visar det sig att det tydligen tar nio månader efter första mötet innan en får träffa psykologen. Så okej, en månad till. Det kan jag ta. Sen ska jag övertala den här psykologen också om att jag är jag för att få den vård jag sen behöver.

Nu är det december och min kallelse är fortfarande långt uppkörd i sjukvårdens röv.

Hata sägs ju vara ett starkt ord. Så här kommer saker jag hatar:

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag nekade vem jag var så länge, och sen tvekade innan jag gjorde något åt saken. Jag hatar att jag är 28 år men inte får vara den jag är och att det främst är mitt egna fel. Men jag hatar ändå samhället också för att det motverkar hittandet av en själv om det en behöver hitta inte är normen. Jag hatar politiker för att de skär ner på viktig sjukvård. För att de inte ens ser det som viktig sjukvård. Jag hatar att det ska ta över två år för andra människor att säga till mig vad jag är. Vem jag är. Jag hatar att jag efter det måste vänta ytterligare innan jag kan börja på testo. Jag hatar att jag måste vänta ännu längre innan jag kan operera bort brösten. Jag hatar mina bröst. Jag hatar att de finns. Jag hatar att de syns. Jag hatar att jag inte kan bada med bar överkropp. Jag hatar att jag behöver BH. Jag hatar mina höfter. Jag hatar att jag inte kan ha på mig jeans för det framhäver bara mina former mer. Jag hatar att det inte är mina former. Jag hatar den kropp jag är fast i. Jag hatar att risken finns att jag måste hantera annan dysfori pga testo. Jag hatar att det tar så lång tid innan jag får ta risken. Jag hatar att det enda som kan få hatet att försvinna är att bli klar med utredningen. Att allt jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta. Jag hatar att jag mår så dåligt medan jag väntar. Att livet hamnar som på paus för jag behöver den här pusselbiten. Jag hatar att stöta bort de som säger att de finns här för det spelar ingen roll.

Allt som spelar roll är den där jävla kallelsen i brevlådan. Och jag hatar det.

För den kommer aldrig. Och det hatar jag också.

Stämmer. Som i stämmer mig själv.

3 juli 2019

Här är en rolig grej jag har lovat mig själv: Att i juli skriva 3 blogginlägg. Skön press prokastinerings-Sam satte på mig så i slutet på månaden. Speciellt när prokastinerings-Sam är jag.

Samtidigt har jag så sjukt mycket att säga, bara att det bara blir bra i hjärnan när jag är långt ifrån tangenter och så fort jag sätter mig vid tangenterna så blir allt lika bra som bajs. Det är exakt som jag skrev 19 januari i år:

Här tar det stopp. Innan det ens har börjat. Innan jag ens hinner få ut ett ord. Innan jag hinner formulera en tanke. Det tar stopp. Och det blir inte mer än det här. Det här är allt det blir. Så mycket känslor, ännu fler tankar. Så mycket som jag vill få ut. Så mycket som jag vill säga. Men. Förstoppning.

Eller som inlägget jag började skriva på någon vecka efter det:

Saker jag har lärt mig:

Stämmer. Det var allt. Som om att jag inte har lärt mig någonting i hela livet. Men jag har ju det. Så jag tar upp den tråden nu. Det kan bli kul.

De senaste årens bästa insikter (många som jag ej lever efter ännu):

  1. Framgång är inte lika med lycka
  2. Döda alltid den största elefanten i själen först
  3. Andras känslor är inte mitt ansvar
  4. Det finns en morgondag
  5. Relationer är nyckeln till att få mina spretiga mål att gå åt samma håll
  6. IPA är godare än lager

Jag brukar säga att insikten alltid är det svåra, och sen att börja leva efter den nya insikten är lättare. Fortfarande svårt, men lättare. Sen kollar jag på listan och inser att jag bara ljuger för mig själv hela tiden. Ta punkt 3 till exempel. Det var över 7 år sen Tobias sa till mig att jag inte kunde ta ansvar över andras känslor. Den insikten slog mig hårt av lättnad. Men tydligen bara för en kort sekund och inte i en evighet som en hade hoppats på.

Nu slog det mig i och för sig att jag har en till insikt på listan.

7. Jag är HSP utabarahelvete

Och det förklarar kanske varför jag fortfarande kämpar med punkt 3. Jag suger ju in allt alla andra känner och det dom känner blir vad jag sen känner och vad jag känner är ju mitt ansvar. Men så klart, borde ju stoppa den processen någonstans på vägen genom att lära mig att inte ansvara över deras känslor. Nu fattar jag kanske mer varför det blir så, så att tackla uppgiften blir betydligt mycket lättare. Det var givetvis ett skämt. Det här inlägget semi-handlar ju om att insikten inte riktigt är det svåraste i livet utan att leva efter de nya insikterna och lärdomarna kanske till och med är svårare.

Vem vet, mitt nästa inlägg om ett år kanske är en lista på vad jag har gjort för att bli den lugna, härliga och harmoniska själ jag är då.

Eller så gör jag något jag sällan gör, bockar av alla punkter på min månadslista och återkommer redan inom den snaraste framtid med något oteeroligt intressant.