The Förbifart

Här är min blogg, lika bra som Förbifarten är motsatsen. Förvänta dig inlägg om mitt liv, alltså om könsdysfori, inre och yttre resor, faktiska resor, djupa funderingar och ytliga observationer. Säkert mer än så. Säkert inte ens det. Men något snarlikt i alla fall.

Det finns en jävla morgondag

3 juni 2017

Jag fann mig själv ännu en gång i livet känna ett tvång över att maxa ögonblicket jag var i. Lev varje dag som om att det vore din sista. Allt du har idag. CARPE FUCKING DIEM! Jag kan inte gå och lägga mig för det finns bara idag och idag måste vara den bästa dagen och idag måste jag göra allt och jag har inte gjort det än. Jag får inte sova nu. Jag måste maxa.

Precis som när jag ser en fin solnedgång och bara måste fota den som om att det är min sista fina solnedgång i livet. Jag kan inte njuta av ögonblicket för det kanske är det sista ögonblicket för en ska leva som om att det inte finns någon jävla morgondag och då blir jag stressad och när man är stressad njuter en inte för då måste en fota, instagramma och hej och hå. Märker ni. Jag skriver som om att det inte finns någon morgondag. Och vet ni, detta kanske blir det sista jag skriver så det måste bli så jävla bra och det måste bli så jävla perfekt.

Eller? För halla och hallå, jag har snart levt i 26 år och har hittills överlevt alla dagar fram till hit. Oddsen talar för att jag kommer leva imorgon också och just det slog mig i det där ögonblicket då jag kände ångest över att maxa livet. Förmodligen för att jag för full för att ens orka lyssna på mig själv, och jag tackar verkligen för det.

”Det finns en jävla morgondag Sam”, sa jag till mig själv. För det är det man gör när man är full och alla sina vänner är borta. Man pratar med sig själv.

”Du har fan rätt din smarta, snygga jävel”, svarade jag. För det är så man känner om sig själv när man är full. Så skrev jag ner det i mitt anteckningsblock för att alltid komma ihåg. ”Du är snygg och har bäst stil. PS, det finns en morgondag.”

Så vaknade jag morgonen efter och läste min insikt och kände att denna måste jag dela med mig av. Så en månad senare, alltså idag, gör jag just det. För varje dag har jag tänkt att det finns en annan dag jag kan göra det på, och se på fan, så var fallet. Det lite häftigt när en tänker efter. Men mest är det fruktansvärt skönt. Att en kan tagga ner lite. Ta det lite launa. Procastionation isn’t the problem, is the solution, så göre bara. Skjut upp det du inte behöver göra idag. Man kan leva livet till max utan att maxa varje dag.

Nu signar livscoachen ut.

Hej.

Jävla as

22 december 2016

Fille här lärt mig mycket i livet sen hon tog mig med storm för några månader sen. En sak är att släppa på livets kritiker när en skriver. Att bara låta tankarna flöda från kontoret till pappret. Att låta känslan ta över lite.
Så jag har börjat göra exakt det. Och hej vad befriande det är. Men också hej vad svårt. Att skriva ut tankarna och sen inte få bearbeta texten så mycket mer än så. Jag klarar det självklart inte. Att släppa idén vid att det måste vara perfekt. Texten nedan har jag bearbetat, bollat och försökt ändra massa gånger men nu får det fan vara nog. Det behöver inte bli bättre än så här, och just därför delar jag med mig av den till er just nu. Så den får stämpeln färdig, i alla fall tills vidare.

Jag skulle skämma bort dig varje dag
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du skämde ut mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag skämmas bort varje dag
Och wow vad du gör mig lycklig

Jag skulle bära dig varje gång du inte orkade gå
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du sänkte mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag få bäras varje gång jag inte orkar gå
Och wow vad stark du är

Jag skulle vara ditt andetag när du inte kunde andas
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du slog luften ur mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag aldrig att sluta andas
Och wow vad du får mig att vilja leva

Jag skulle se dig som den högsta vinsten
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du förlorade mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag att vara den högsta vinsten
Och wow vilket pris jag får

Jag skulle ge dig hela världen
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan förstörde hela min
Att om jag stannar nu
Kommer jag få hela världen
Och wow vad fin du gör den

Jag skulle älska dig med hela mitt hjärta
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du krossa det
Att om jag stannar nu
Kommer jag få hela ditt hjärta
Och wow vad det slår

Tänkte du någonsin skämma bort mig?
Tänkte du någonsin bära mig?
Tänkte du någonsin vara mitt andetag?
Tänkte du någonsin att jag var den högsta vinsten?
Tänkte du någonsin ge mig hela världen?
Tänkte du någonsin älska mig med hela ditt hjärta?

Klart du inte gjorde
För vem fan är så dum
Så att man tänker den tanken
Och går ändå
Jävla as

Sluta aldrig drömma igen min vän

3 januari 2016

De senaste åren är det precis vad jag har gjort. De där planerna om det där livet jag haft med mig så länge gömdes under högar av misär och realism. Vad ska det bli av mig? Allt, svarade jag förr. Tills alldeles nyss har jag sagt inget. Jag har försökt att intala mig själv att jag måste tänka om och sluta sikta så högt. Att jag måste hitta nya planer och försöka finna mig i dom. För livet blir inte mer än så här. Det här var allt jag lyckades med.
Men jag har ångrat mig igen. Nu blir svaret som förut. Vad ska det bli av mig? Allt. För jag ska aldrig sluta drömma igen min vän. Jag ska aldrig sluta tro på vad jag kan åstadkomma.

Det handlar inte om att jag ska sänka på mina krav eller sakta ner. Utan jag ska ändra på fokus. För jag vet att jag älskar vatten över huvudet och att ha flera bollar i luften. Så länge jag dränker mig med saker jag älskar. Det är det jag har gjort fel i mina hittills 24 år. Jag har kastat runt på saker jag egentligen vill kasta bort.

Visst är det tankar och känslor jag måste lära mig att hantera, ifrågasätta och inte lita på. Jag måste lära mig att allt inte är hela världen. Jag måste lära mig att släppa och gå vidare. Men det viktigaste i mitt liv är nog inte att förändra mitt sätt att tänka, utan att förändra mitt sätt att leva.

Bara.

Förbifarten

10 december 2014

I ungefär hela mitt liv har jag bloggat. Om mitt liv, om andras, om ÖSK innebandy, om min resa i Australien, om feminism och förmodligen fantastiskt mycket mer. Sen helt plötsligt så slutade jag blogga och skriva rent allmänt. Förutom 140 tecken på twitter någon gång ibland. Och eftersom att skriva får mig att må bättre så suger ju det rätt så hårt.

Så, det här ingen blogg om Förbifarten Stockholm, det här är lite av min Förbifart på nätet. Förutom att den inte är onödig och helt kass utan fin. Sen kan det väl ses som er Förbifart också, men då är den förmodligen helt onödig. För här kommer inga politiska inlägg (okej, kanske ett) eller bra tips om hur ni överlever livet. Har ni tur blir jag djup (kommer hända minst varannat inlägg), men det bästa vore att förvänta sig bilder på min hund för det är väl ungefär det som blir. Men det är inte fy skam, då jag råkade köpa ungefär världens sötaste hund.

Det får vara allt för denna presentation, om en vecka har jag förmodligen skrivit om politik och gråtit av mig på bloggen hundra gånger om vilket som. Så vad jag säger spelar inte så stor roll, ta med er det.